Bland bergstallar och korsnäbbar i östra Blekinge


Bergstallplanteringen vid Sibbaboda
 

Längs Blekinges ostkust med sina sandiga marker har man på många håll gjort planteringar av tall och bergstall för att hindra den flyktiga sanden från sanddynerna att driva iväg. I detta reportaget tar vi er med till Sibbaboda öster om Jämjö där tallplanteringarna inbjuder till bekantskap med fåglar man inte ser så ofta annars.

 

 

Spännande område året om
 

Kuststräckan med sina sanddyner och långgrunda stränder med enstaka låga öar bjuder sommartid på ett intressant djurliv. Flera av öarna här längs kusten hyser en häckfågelfauna av t.o.m. nationellt intresse med arter som skärfläcka, kentsk tärna, skräntärna och vitkindad gås m.fl. arter. Även Sibbabodas sandiga marker med sina dyner och berghällar är spännande både vad gäller fauna och flora. På försommaren kan man på berghällarna se fjällnejlikan blomma. Arten är en vanlig fjällväxt men finns här på karga klipphällar kvar som en relikt från den senaste istiden. Bland sanddynerna öster om vägen (vägen mellan Kristianopel och Torhamn) ser man sommartid mängder med fångstgropar som tillhör det säregna myrlejonet och området hyser också ett av landets viktigaste bestånd av trumgräshoppan med sitt trummande ljud och klarröda vingar. Arten är på tillbakagång i landet men här finns ett av de största bestånden. Lövskogsområdet mellan vägen och havet hyser också en rik häckfågelfauna med många arter sångare och mindre hackspett m.m.


Fjällnejlikan är en istidsrelikt som växer i området

 


Det lilla myrlejonet gräver fångstgropar och sitter och väntar i botten på gropen
på att något byte ska ramla ner.

 

Tallplanteringen mot sandflykt

Under vinterhalvåret är det områdena med planterad bergstall som är intressantast. De buskhöga tallarna planterades för att man ville undvika sandflykt här längs kusten när det friskade i från nordost. De låga tallarna, 1 m – 2 m höga, bildar en tallskog i miniformat och då bergstallarna ofta bruka sätta mycket kottar så är de högintressanta för många fåglar. Vintertid hyser området en del arter som annars hör barrskogen till och som man inte annars ser så ofta. Här ute kan en vandring i ”bergstallskogen” ge många spännande möten. Den mindre korsnäbben brukar i mindre eller större flockar uppehålla sig nere bland bergstallarna för att proviantera. Arten häckar normalt högt uppe i grantopparna där häckningen påbörjas redan tidigt på vårvintern. Eftersom de är specialister på att plocka fröna ur kottar passar häckningstiden alldeles utmärkt med bra tillgång på föda och är just en anpassning till detta då kottarnas frö är mogna på vintern. Man kommer oftast först i kontakt med korsnäbbarna då flockarna drar omkring i området under ett ljudligt ”glipp, glipp”. När de sedan slår sig ner i toppen av något träd dröjer det inte länge förrän hela flocken är försvunnen och har flugit ner bland bestånden av låga bergstallar. När korsnäbbarna är nere i nästan markhöjd, ivrigt ätandes frö från kottarna, brukar de gå att komma mycket nära och är de ofta helt orädda. Det enda som brukar höras under matorgierna är det knäppande lätet som uppstår då mängder av kottar öppnas av de hungriga fåglarna med sina speciellt utformade ”kottöppnarnäbbar”.
 

Tofsmes, svartmes och hackspett

En annan spännande art som man ofta stöter på i miniskogen av bergstall är den säregna tofsmesen vilken är den enda, förutom sidensvans, europeiska tättingen med tofs på huvudet. Tofsmesen avslöjar sig oftast, långt innan man ser den, på sitt ljudliga puttrande läte ”prurrut, prurrut”. Även tofsmesen brukar gå att komma nära när den har fått smak på mat, antingen ditlagd av naturintresserade människor eller frön som blivit kvar efter att korsnäbbarna smaskat på tallkottarna. Tofsmesen brukar vanligtvis dock inte gå att locka fram till de traditionella fågelborden. Andra mesar man kan hitta, förutom blåmes och talgoxe, är svartmes och talltita.

          Under en promenad i området kan man inte undgå de många, ganska rejäla, högar av kottar som ligger lite här och var. Här är det den större hackspetten som varit framme. Hackspettarna har för vana att ha speciella ”smedjor” utplacerade i området. När de tagit en kotte flyger de till närmaste ”smedja”, sätter fast kotten i ett litet hål eller klyka i ett träd (eller en telefonstolpe) och börjar sedan bearbeta den med sin kraftiga näbb. Under ett sådant hål kan man hitta, ibland halvmeterhöga, högar av kottar.

Det är inte alltid så lätt att artbestämma korsnäbbarna,
Fastän man vet vilka karaktärer man ska titta på. Kan du själv se om det är en större eller mindre korsnäbb???

 


Den större hackspetten har mängder av s.k. hackspettssmedjor, där den bearbetar kottarna, utplacerade i området.


Tofsmesen kommer vanligtvis inte fram till fågel-borden men härute i ”miniskogen” av låga bergs-tallar kan man få se den.


Här är en mindre korsnäbbshona som precis nupit loss en tallkotte och strax ska börja att bearbeta den med sin speciella näbb.