Om måsar och mat...

 


 

Jag har under många år tyckt mycket om fåglar och fascinerats över dem. De allra vanligaste har jag genom livet lärt mig känna igen till såväl namn som utseende. Det jag tycker mest om med fåglar är att de finns mitt ibland oss, i min vardag. De finns i stan, där jag bor och åker jag ut i skog o mark så finns de där. Inte samma individer eller sorter, förstås, men fåglar finns det och de är en verklig glädje för mig.

   Under de senaste åren har jag haft tankar på att göra ”något mer” av mitt fågelintresse i kombination med intresset att vara ute i naturen. Så i somras, när jag en varm vacker dag körde till Torhamn, hade jag turen, att när jag gick till fågelstationen var en medlem där. Jag blev mycket trevligt bemött och hade snart ett inbetalningskort i handen och passade även på att köpa ett häfte och klisterdekaler. Medlemsavgiften skickades in för betalning redan dagen därpå och bara ett par veckor senare startade en kurs med innehåll ”Tättingar”. Vilken smakstart på medlemskapet i KOK!

   Jag har deltagit i kursen och lärt mig lite grand om en del fåglar, har fått se ett antal olika fåglar på nära håll när de ringmärkts och känner, att det tillför en ny dimension i min tillvaro att delta aktivt i klubbens aktiviteter. Man träffar både nya fåglar och nya vänner. Mina ambitioner är inte att bli expert men att lära mig lite mer efter hand, i den takt som passar mig. Det är fåglarna i min vardag som är den stora glädjen och med den utgångspunkten är det väldigt roligt att få nya och bredare kunskaper.

   Så det är egentligen min glädje jag vill dela med mig av i bilderna, som är just vardagsbilder och inte gör anspråk på att vara något annat. Kanske kan det bli en liten ”blogg” med tankar och bilder på fåglar och lite annat. (Jag har nämligen sett ”efterlysningen” på hemsidan och kan måhända bidra något till den). Här kommer således mina första dela-med-mig-av-bilder.

 

På hösten 2004 köpte jag min första digitalkamera, en Canon Ixus 40. Det var en stor glädje att kunna ta mängder med bilder och kameran var med vid varje promenad. En mycket kall vinterdag, den vintern då kameran var ny, gick jag ner till Kungsbron med lite mat till sjöfåglarna för att, när jag ”givit av mitt överflöd till de behövande”, skulle gå en promenad. Kameran var, förstås, med.

   Så fort jag kom med påsen i handen kom de befjädrade från alla håll. Det vet minsann vad dylika påsar kan innehålla. Det var inte förrän jag hade jag slängt ut de första brödbitarna och äppeldito som tanken slog mig, att jag ju kunde fotografera fågelgänget, som nu var mycket nära mig. eller snarare nära maten – mig struntade de fullkomligt i.

 För dem var jag nog bara en bekväm matberedare, ofarlig så länge jag var tämligen stilla och enkom ägnade mig åt väsentligheter, dvs kasta ut mer ätbart till dem. Mina popcorn, som legat i skålen och blivit föga smakliga för min mänskliga gom, stod högt i kurs hos fåglarna. Men å andra sidan är trutar - i vart fall ”stadstrutar”- i sin effektivitet att mest likna vid amerikanska avfallskvarnar. Allt går ner och med en rasande fart!

 

Det var verkligen mycket kallt denna dag, så kallt att det stundtals blev isbildning på kameralinsen. Isbildning blev det nära nog i mina händer också, för jag tappade snart känseln i dem. Eftersom jag låg på knä fick de lederna samma isande behandling. Men jag var så fascinerad över att ha en mängd fåglar så nära att jag inte brydde mig om att jag, när det gällde stelhet, konkurrerade med statyn som står intill.

 

Även om det inte blev bilder av proffskvalitet var det en härlig upplevelse. Att efteråt titta på bilderna var minst lika ”häftigt” och att se alla de olika vingpositionerna fåglarna har, de olika uttrycken i deras blickar och ansikten och fjädrarnas form och färg.

 

Text och foto: Christina Sandin