Kristianstad vattenrike 18 maj - 2014

 

Några krispigt härliga bilder kan vi inte erbjuda (endast några suddiga, som får betecknas som endast dokumentationsbilder) men en liten rapport om vår utflykt delar vi gärna med oss av.

Vi körde från Karlskrona 6.30 och redan på vägen ner påbörjade Linus och jag artlistan, som snabbt fylldes på. Eftersom vi såg en del andra djur också skrev vi, på skoj, även en artlista för däggdjur. Emellertid insåg vi, att den inte alls var ”skojig” då den till övervägande del skulle komma att bestå av döda djur (ihjälkörda) så vi gav upp den listan strax efter Karlshamn och höll oss enkom till fåglar.

Vi anlände till första lokalen, Håslövs Ängar, vid 8- tiden och det var en behaglig morgon om än mulen. Korna låg välkomnande och idisslade strax intill parkeringen och sånglärkorna drillade fortfarande i skyn, precis som för fem veckor sedan, då vi senast var där.


 

Strosandet över de vidsträckta ängarna bjöd på ett flertal arter varav de flesta fick skådas på ganska långt avstånd med lite ”synhjälp” av kikare. En och annan fågel kom dock inom någorlunda skotthåll för kameran. Dessvärre ingen av dem som vi kanske helst hade önskat få på bild – såsom gräshoppsångaren. Den var alldeles för långt borta så det får bli en annan liten sångare istället.

Komna ner till stora fågeltornet var det gott att inmundiga medhavd fika medan vi spanade ut över land och hav. Solen bröt fram en kort stund precis när de mörka regnmolnen tornade upp sig.

En brunhök glänste vackert på långt avstånd när vi var på väg till bilarna. Just innan parkeringen fick ett gäng grågäss panik och flydde från sin betesplats. Vi hoppades på en fin havsörnsskådning – men icke. Vad som skrämt gässen fick vi inte klarhet i.


Storspov


Skrämda grågäss


Den bruna kärrhöken som glänste på avstånd

Ett flertal arter blev noterade på vår lista och bland dem bläsgås, rödspov, gräshoppsångare och vitvingad tärna (7 st som sträckte över vattnet, långt ut från land).

Just som vi satte oss i bilarna för att köra till nästa lokal, Hercules, började det regna och när vi var framme vräkte regnet ner. Men, härdiga skådare som vi är, lät vi oss inte hindras av det utan gick ner mot fågeltornet. När vi gått en bit fick upptäckte vi, att vi var förföljda – av ”lagens långa arm” – i skepnad av två uniformerade poliser. Att de skulle fågelskåda verkade inte troligt och när jag frågade vad som fått dem att ge sig ut på promenad i ruskvädret framkom, att de var på jakt efter någon som körde moped runt dammarna. Det visade sig att mopedisterna även var tjuvfiskare. Snabbfotade sådana, för de stod inte att finna. Endast en kvarlämnad moppe, en pappersbärkasse och en burk med gult lysande majskorn skvallrade om att de faktiskt varit där.

Blöta kom vi fram till fågeltornet, som tacksamt gav oss skydd mot det ihärdigt hällande regnet. På väg dit såg vi några svarttärnor som mest var suddiga skepnader. Komna till tornet blev vi lite uppmuntrade av en sävsångare, som höll till i närheten och flög mellan vassen och ett träd intill. Han sjöng ihärdigt och tycktes strunta i väderleken.


Svarttärna vid Hercules

 Så plötsligt fick vi syn på en vitvingad tärna – ett av våra önskemål för dagen, då vi visste att det hade rapporterats flera från Skåne de senaste dagarna. Det var glädjande att få se den på lite närmare håll än i Håslöv men vi förbannade regnet, som sannerligen reducerade skådningsmöjligheterna, för att inte nämna fotomöjligheter. Det blev inte någon önskebild av den vitvingade, endast en knappt acceptabel dokumentationsbild. Det regnade så kraftigt att det knappt gick att hålla kameran.


Den vitvingade tärnan

Efter cirka två timmar kändes det inte längre angeläget att stanna kvar i Hercules utan vi passade på att gå till bilarna medan det var lite lindring i nederbörden.

Eftersom fågelskådare inte enbart är ett härdigt släkte utan även ett hoppfullt, beslöt vi oss för att köra till tredje lokalen, vilken var Äspet. En röd glada kretsade över en gräsplätt mitt inne i ett samhälle och det blev ett snabbt och kort stopp med bilen, för att ta ett par kort. Det var  lite ovanligt att se en så pass urbaniserad rovis. För ett ögonblick såg det ut som om den tänkt landa på gräsmattan intill gångbanan.


Blöt glada av röd sort

Vi var tre ekipage som parkerade vid Äspet; Stefan med sonen Axel, Björn och Anna- Christina samt Linus och jag. Omgående konstaterade vi att vi knappt kunde skönja vassen och vattnet, för hällregnet var som en så’n där frostad, skrovlig glasvägg i en duschkabin, man snarare anar än ser, att det finns något utanför. Vi väntade en halvtimme, sittande i bilarna. Yngste deltagaren, Axel, var modig nog att gå ut och ner mot vattnet. Han kom tillbaka efter någon kvart, blöt och genomfrusen. Linus gick ur bilen för att, från där vi stod parkerade, ta en koll genom tuben ner mot stranden. Där var mycket vadare, bl a skärfläcka, sade han, när han efter fyra minuter satte sig i bilen igen. Jag tror han svor lite över vädret. Det gjorde jag också och startade bilen för hemfärd. Klockan var då halv tre och det var flera timmar tidigare än tänkt.

Vi kan inte säga ”att vi hade i alla fall tur med vädret” med tanke på hur vattenrik vår utflykt till Vattenriket blev. Likväl var vi nöjda med dagen och över de fåglar vi fått glädjen att se. Att dessutom känna den fina gemenskapen, dela goda skratt och upplevelser är betydelsefullt och uppväger mycket av eländet som vädrets makter åsamkade.


Blöt sävsångare


Ännu blötare sävsångare


En av vattenrikets "kändisar" - Gulärlan

Text och bild: Christina Sandin